Forskare har visat att flera arter av tandval kommer in i klimakteriet, vilket ger en klarare bild av varför bara honor av några få arter hamnar i klimakteriet

I dagarna publicerades en studie som visade att fler valar än man tidigare trott kommer i klimakteriet1. Tidigare har man vetat att späckhuggare och kortfenad grindval går in i ett klimakterium, men nu har forskare visat att även narvalen och vitvalen hamnar i klimakteriet. Och detta är mycket intressant då de senare arterna inte är särskilt nära släkt med späckhuggare och kortfenade grindvalar, vilket därmed talar emot att klimakteriet är en evolutionär olyckshändelse, något som uppstått av en slump och sedan blivit kvar.

För oss människor är klimakteriet något normalt, något som inträffar för alla kvinnor som lever bortom medelåldern (med andra ord nästan alla). Men egentligen är det ett mysterium. Hur utvecklades en mekanism där kvinnor lever i flera decennier, utan att kunna sprida sina gener vidare. Vore det inte mer evolutionärt fördelaktigt om en kvinna hade förmågan att fortplanta sig hela livet, och därmed bättre kunna sprida sina gener vidare? Om vi ser det rent evolutionärt så måste en egenskap, i alla fall en som bevaras över tid, var en en som ger en evolutionär fördel (man brukar tala om evolutionärt stabila strategier. En individs förmåga att skaffa sig avkomma brukar kallas för dess fitness, och frågan är alltså; på vilket sätt ökar klimakteriet en individs fitness?2

Ett problem är att klimakteriet är ovanligt. Vi ser det främst hos enstaka primater3. Samt hos späckhuggare4. Om det vore en strategi som gav en klar fördel borde den vara vanligare, och vi borde se den hos många fler djur. Men det har vi inte gjort. En hypotes som har framförts är den så kallade mormorshypotesen (granny hypothesis), som går ut på att honan lägger sina resurser på att hjälpa sin avkomma att i sin tur skaffa fler ungar, och därmed sprida sina gener vidare till fler generationer. Men den hypotesen har ett problem: det finns inget som förhindrar en hona från att göra bådadera, och hon är mer släkt med sin egen avkomma än med sina ungars avkomma.

Senare år forskning har dock observerat något viktigt: honor som fortplantar sig i äldre ålder har svårt att lyckas. Desto äldre de blir desto svårare har deras avkomma att klara sig relativt mödrarnas barnbarn. Det är helt enkelt så att deras förmåga att producera avkomma som klarar sig ända upp i vuxen ålder (t.ex. en späckhuggare fortplantar sig först i 15-årsåldern), och att det helt enkelt inte lönar sig lika mycket, jämfört med att stötta sin egen avkommas fortplantning. Vid en viss ålder är detta alltså den optimala strategin. orsaken till att det inte är vanligare i djurvärlden är alltså att det för dessa arter fortfarande lönar sig bättre att skaffa fler egna ungar framför att hjälpa till med barnbarnen. Detta uppstår till stor del av att hos späckhuggare stannar både honor och hanar i den flock där de föds. Varefter en hona blir äldre blir individerna omkring henne mer och mer släkt med henne, och ger henne därmed en allt större fördel av att stödja deras reproduktion framför sin egen.

Med ålder följer erfarenhet

Flockar av späckhuggare besitter en stor kollektiv ekologisk erfarenhet, en erfarenhet som ger dem fördelar främst när det är ont om mat. Denna erfarenhet finns främst hos de äldre honor som leder flocken. När forskarna studerade filmer av flockar visade det sig att när det var ont om mat ökade sannolikheten att en äldre, post-reproduktiv hona skulle leda deras förflyttningar2. Främst var det hanar som följde sina mödrar, i klart större utsträckning än yngre honor, vilket ger de äldre, icke-reproduktiva, honorna en fördel genom att en ökning av deras fitness även ger henne en ökad fitness.

Människans klimakterium

Detta verkar alltså stämma för tandvalar: om det stämmer för människor är en separat fråga. Tittar man tillbaks under evolutionära tidsrymder har vi levt i kulturer utan skriftspråk, där den individuella erfarenheten ger en fördel i situationer där det råder brist på föda. Men bara det förklarar inte varför äldre kvinnor inte agerar som en källa till erfarenhet för gruppen samtidigt som de själva reproducerar. Forskare har dock visat att det när fler generationer kvinnor i samma gruppering samtidigt föder barn kommer överlevnaden för barnen att minska med över 66 procent. De analyserade finska förindustriella befolkningar, och lyckades visa att när en kvinna blev äldre än 51 år lönade det sin bättre att stödja sina döttrar reproduktion snarare än att själv försöka föda och ta hand om egna barn5. Att ha barn från flera generationer mödrar samtidigt i samma grupp ledde helt enkelt till för mycket konfliker om resurser för att det skulle löna sig. På grund av hur människor normalt bildat grupper över generationsgränserna, och fördelarna med en källa till kunskap som samlats in under lång tid kan vi alltså förklara hur klimaktieriet gett en evolutionär fördel.


Källor

  1. Ellis, S.; Franks, D. W.; Nattrass, S.; Currie, T. E.; Cant, M. A.; Giles, D.; Balcomb, K. C. & Croft, D. P. Analyses of ovarian activity reveal repeated evolution of post-reproductive lifespans in toothed whales Scientific Reports, 2018, 8, 12833 

  2. Brent, L.; Franks, D.; Foster, E.; Balcomb, K.; Cant, M. & Croft, D. Ecological Knowledge, Leadership, and the Evolution of Menopause in Killer Whales Current Biology, 2015, 25, 746 - 750  2

  3. Walker, M. L. Menopause in female rhesus monkeys American Journal of Primatology, 1995, 35, 59-71 

  4. Croft, D. P.; Johnstone, R. A.; Ellis, S.; Nattrass, S.; Franks, D. W.; Brent, L. J. N.; Mazzi, S.; Balcomb, K. C.; Ford, J. K. B. & Cant, M. A. Reproductive Conflict and the Evolution of Menopause in Killer Whales Current Biology, Elsevier, 2017, 27, 298-304 

  5. Lahdenperä, M.; Gillespie, D. O. S.; Lummaa, V. & Russell, A. F. Severe intergenerational reproductive conflict and the evolution of menopause Ecology Letters, 2012, 15, 1283-1290