På slutet av 1960-talet och början av 1970-talet genomfördes ett ganska välkänt försök. Förskolebarn (medelålder drygt 4 år) lämnades ensamma med en marshmallow (men filmades), med löftet om att om de valde att inte äta den skulle de få två efter en kort stund (ca 5–10 minuter). När man sedan mätte deras skolresultat, och resultat på de “slutprov” som gymnasierna i USA använder (SAT) kunde forskarna se en korrelation: de barn som klarade av att vänta längre innan de åt upp marshmallowen klarade sig också bättre i skolan1. Detta låter ju tämligen logiskt, om man kan arbeta för en belöning i framtiden klarar man av att studera flitigt för att först senare, kanske år senare, få en belöning i form av ett bättre jobb och karriär. Detta försök har sedan upprepats med olika variationer, och omanlyserats en hel del2. Man har hela tiden tänkt sig att just förmåga att skjuta upp en belöning skall vara fundamentalt för framtida utfall i studier och arbetslivet.

Det är bara ett problem med detta: det stämmer inte särdeles väl med verkligheten. Den ursprungliga studien testade ca 600 förskolebarn, vilket låter som ett rimligt antal, men bara 185 av dessa kunde följas upp vad gällde skolresultat osv 8ett bortfall på över 2/3 låter ju mindre bra…). Studierna skilde sig även i hur de genomfördes (barnet fick se belöningen eller om den var dold, några fick tips i hur de skulle hålla ut, osv). Bara i de studierna när barnet såg marshmallowen och de inte fick några tips förutspådde deras “uthållighet” hur det skulle gå i studierna. Bara 35-48 barn fanns med i denna grupp, vilket inte är ett imponerande antal. Den starka korrelationen som rapporterades av Shoda et al1 hade därtill inga försök att korrigera för att barn har olika bakgrund. Senare studier använde sig av mycket mindre grupper, och riskerade därmed att också de få mindre pålitliga resultat. Detta är alltså ett exempel på små studier med rörigt försöksupplägg där man drar stora växlar på sina resultat.

Ett mer strikt upprepat försök visar på små eller inga effekter

En grupp forskare upprepade försöket med lite bättre kontroller och mer strikt design. De kontrollerade bland annat för familjebakgrund, tidiga test av förmågor och hemsituationen, och då försvann i princip hela effekten av marshmallowtestet3. De studerade över 900 barn som alla testades med marshmallowtestet vid 4,5 års ålder, och vars skolresultat de kunde få tillgång till när dessa barn fyllde 15. De delade sedan upp barnen i två grupper, baserat på moderns högre studier: om hon hade slutfört en högskoleutbildning. De fokuserade sedan på den grupp där modern inte hade slutfört en universitetsutbildning när barnet var nyfött. Detta lät dem analysera 552 barns resultat, och jämföra dem med barn från mer välutbildade mödrar, varje grupp innehöll alltså ungefär tio gånger så många som samtliga i den ursprungliga studien.

Vad de fann var att det på de flesta punkter (inkomst, andelen ogifta mödrar, etnicitet, osv) skilde sig ganska mycket mellan de två huvudgrupperna. Man fann att barn till högutbildade mammor i snitt klarade av att vänta mycket längre än de lågutbildade mödrarnas barn. Barnen till dessa två grupper skilde sig även, som förväntat, även vad gäller studieresultat: det är välkänt att barn till högutbildade föräldrar själva klarar sina studier bättre. De fann även att för de lågutbildade föräldrarnas barn var det bara deras förmåga att vänta 20 sekunder som korrelerade med studieresultat: det är därmed möjligt att man till större delen mäter impulskontroll.

Så vad beror marshmalloweffekten på?

Det verkar som om förmågan att vänta på belöningar är kopplade till en tryggare och mer välbärgad hemmiljö. Det kanske är så att de barnen som vet att det alltid kommer att finnas goda saker att äta, att belöningar kommer ofta, att utlovade belöningar faktiskt blir utdelade också är de barnen som klarar av att vänta på en belöning. Och att samma barn också, av mer eller mindre parallella skäl, även är de som klarar sig bäst i skolan. Kanske var allt som testet egentligen visade att rika barna klarar sig bättre i livet?

Därtill kan vi lära oss att även om ett försök – och dess resultat – låter bra, och känns logiskt och rimligt bör man lägga lite tid på att fundera på vad studien verkligen visade, och hur väl genomförd den är.


Källor

  1. Shoda, Y.; Mischel, W. & Peake, P. K. Predicting adolescent cognitive and self-regulatory competencies from preschool delay of gratification: Identifying diagnostic conditions. Developmental psychology, US: American Psychological Association, 1990, 26, 978 https://doi.org/10.1037/0012-1649.26.6.978 2

  2. Mischel, W.; Ayduk, O.; Berman, M. G.; Casey, B. J.; Gotlib, I. H.; Jonides, J.; Kross, E.; Teslovich, T.; Wilson, N. L.; Zayas, V. & Shoda, Y. ‘Willpower’ over the life span: decomposing self-regulation Social Cognitive and Affective Neuroscience, 2011, 6, 252-256 http://dx.doi.org/10.1093/scan/nsq081

  3. Watts, T. W.; Duncan, G. J. & Quan, H. Revisiting the Marshmallow Test: A Conceptual Replication Investigating Links Between Early Delay of Gratification and Later Outcomes Psychological Science, 2018, 0, 0956797618761661 https://doi.org/10.1177/0956797618761661