Jorden var en gång full av megafauna, stora djur som mammut, ullig noshörning, elefant, myskoxe, giraff, jättesengångare och så vidare. Idag finns endast en bråkdel av dessa arter kvar, och orsaken kan sammanfattas i ett ord: hominidae12. När människan – och hennes förfäder – kom till ett nytt område valde de att i första hand jaga de djur som gav mest kött för insatsen, och det var de stora djuren. För de flesta predatorer faller rovdjuret och dess byte in i en dynamik som brukar beskrivas som Lotka-Volterra jämnvikt: när bytesdjuren ökar i antal ökar även, med en viss eftersläpning, de rovdjur som specialiserat sig på det. Den ökande populationen rovdjur reducerar antalet av bytesdjur, och bristen på jaktbyten leder till en naturlig reduktion av antalet rovdjur. Utan en stor population rovdjur kan bytesdjuret på nytt återhämta sig, och cykeln fortsätter, dynamisk i det korta perspektivet, men stabil över tid. Så långt för nästan alla rovdjur.

I motsats till de flesta predatorer är vi extremt flexibla i vårt bytesval, vi kan anpassa våra jaktmetoder efter de byten som finns tillgängliga, och det är där vi blir så problematiska: när vi utrotat en art går vi vidare till nästa istället för att minska i population. Idag är det endast en kontinent där det förekommer några större populationer av stora landlevande däggdjur, och det är Afrika. Orsaken till detta är troligtvis att människan utvecklats där och att de stora djuren därmed haft en chans att utveckla en förmåga att överleva i ett landskap dominerat av människor3. Även på de bytesdjur som vi inte utrotar har vi en mycket stark effekt, och vi driver i varje känt fall dem mot mindre kroppsstorlek och tidigare reproduktion45. Till exempel har den genomsnittliga kroppsmassan hos ett landlevande däggdjur i nordamerika gått från 98 kg före människans ankomst till dagens 7,6 kg1.

Frågan är om detta mönster kommer att fortsätta, eller om vi lyckas rädda den sista megafaunan1? Och det är viktigt: de stora djuren är ofta landskapsingenjörer, som fundamentalt påverkar landskapet. Elefanter skulle inte det öppna landskapet i Afrika ha bildats, och utan mammutar växte de nordliga stäpperna igen. Nu är inte alla forskare överens, en del tror snarare att våra försök att bevara karakteristiska arter kommer att gynna de stora, synliga djuren, medan de mindre – och mindre spektakulära! – djuren försvinner. Framtiden kommer att visa vilken väg utvecklingen kommer att ta. Men en sak är säker: vi har fundamentalt förändrat jordens utseende och djurliv.

Massan av landlevande
däggdjur
Bildkälla XKCD


Källor

  1. Smith, F. A.; Smith, R. E. E.; Lyons, S. K. & Payne, J. L. Body size downgrading of mammals over the late Quaternary Science, 2018, 360, 310-313 http://science.sciencemag.org/content/360/6386/310/tab-figures-data  2 3

  2. Berger, J. Anthropogenic extinction of top carnivores and interspecific animal behaviour: implications of the rapid decoupling of a web involving wolves, bears, moose and ravens Proceedings of the Royal Society of London, 1999, 266, 2261-2267 http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/266/1435/2261 

  3. Ciuti, S.; Northrup, J. M.; Muhly, T. B.; Simi, S.; Musiani, M.; Pitt, J. A. & Boyce, M. S. Effects of Humans on Behaviour of Wildlife Exceed Those of Natural Predators in a Landscape of Fear PLoS ONE, Public Library of Science, 2012, 7, e50611. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3509092/ 

  4. Darimont, C. T.; Carlson, S. M.; Kinnison, M. T.; Paquet, P. C.; Reimchen, T. E. & Wilmers, C. C. Human predators outpace other agents of trait change in the wild Proceedings of the National Academy of Sciences, 2009, 106, 952-954. http://www.pnas.org/content/106/3/952.abstract 

  5. Jonathan L. Payne, Andrew M. Bush, Noel A. Heim, Matthew L. Knope, and Douglas J. McCauley. Ecological selectivity of the emerging mass extinction in the oceans. Science, 353(6305):1284–1286, 2016. ISSN 0036-8075. doi: 10.1126/science.aaf2416. URL http://science.sciencemag.org/content/353/6305/1284