En undersökning visade att många som gick direkt från gymnasiet till högskolan har svårt att klara sina högskolestudier

För några dagar sedan kom nyheten att endast ca 2/3 av de som går direkt från gymnasiet till högskolan klarar minst 75% av sina högskolepoäng den första terminen. För de med låga betyg gick det ännu sämre: av de med betyg strax över godkänd nivå var det ca hälften som inte klarade 50% av sin högskolepoäng det första året. Till grund för detta ligger en registerstudie där man studerade samband mellan gymnasiebetyg och poäng på högskolan. Vad innebär detta i praktiken (förutom att man inte får studiemedel från CSN)?

I praktiken är detta ett stort misslyckande för skolan, och eleverna. För de studieförberedande programmen är ett av examensmålen att de skall vara förberedda på högskolestudier: “Efter examen från programmet ska eleverna ha kunskaper för högskolestudier inom främst naturvetenskap, matematik och teknik men även inom andra områden.”. Nu skulle det vara enkelt att ondgöra sig över lata elever som inte vill lära sig mer än det minsta möjliga, som saknar studiemotivation, som lär sig för provet och betygen utan intresse för vare sig långsiktigt lärande eller sammanhang. Men det vore vare sig relevant eller särskilt juste: eleverna, precis som alla andra kommer att sträva efter att optimera utfallet av sin insats. Ger man eleverna insikt och motivation att förbereda sig för faktiska högskolestudier kommer många av dem att ta den chansen. Som pedagog har man möjligheter att främja den typen av förmågor som möjliggör högre studier, som elev har man på samma sätt möjlighet att se gymnasiet som en möjlighet att förebereda sig för högskolan.

Man kan även dra paralleller mellan grundskolan och förmågan att klara gymnasiestudier: de flesta som arbetar i gymnasiet är medvetna om att en elev med E i samtliga ämnen, inklusive t.ex. matematik, i och för sig är behörig att söka till det naturvetenskapliga programmet, men att prognosen för att klara utbildningen är tämligen dålig. Visst kommer vissa att göra det, men rent statistiskt så kommer de flesta av dessa inte att nå en gymnasieexamen.

Som elev kan man se detta som en väckarklocka, att allvarligt fundera på vilka kunskaper och sätt att relatera till studierna som är långsiktigt produktiva. Att helt enkelt tänka att “nu har jag tre år på mig att skaffa mig den nödvändiga kunskapsbasen, och de studievanor som krävs för nästa steg i min utbildning”.

Som lärare är det ett läge att fundera på vad man lär eleverna, vilken typ av kunskap, på vilken nivå, man lär ut och examinerar. Hur man diskuterar ämnet, vad man förväntar sig (och själv levererar!) vad gäller resonemang Nu vet alla att detta är svårt: det är ont om tid i kurserna, och mycket som måste avklaras för att hinna med kurserna. Men varje läge där man har möjligheten är även ett läge där man måste ta den.

Det är fullt möjligt att klara högskolestudier direkt från gymnasiet, vilket undersökningen också visar, men för det krävs det insatser både från eleven, läraren och skolan. Mot ett gemensamt mål.