FNs möte om antibiotikaresistens ingav hopp då alla var överens om att problemet var extremt viktigt, men nu måste vi agera.

Den 21 september möttes FNs generlförsamling för att diskutera antibiotikaresitens. Där, och på en konferens för forskare som CDC annordnade samtidigt i Atlanta, presenterades några viktiga saker.

Alla är medvetna om problemet, och vill göra något åt det.

Hoppfullt var att alla var överens om problemets vikt, och att vi måste agera, och agera nu. När stora länder, men stor befolkning och en enorm matproduktion som Kina poängterar att antibiotikaresistens är det “allvarligt hot mot hälsa, ekonomisk tillväxt och global ekonomisk stabilitet” finns det hopp.

Sjukdomar håller på att bli omöjliga att behandla

Läkarna ser fler och fler multiresistenta infektioner. Till exempel har en stam av gonorré som är motståndskraftig mot den kombination av två antibiotika som är det sista läkemedlet vi har att ta till. Detta kommer, om inget händer, att leda till att hundratusentals människor riskerar att smittas av en obotlig könssjukdom varje år. På samma sätt är det med t.ex. multiresistenta Stapfykocker som även de börjar bli fullständigt resistenta. Nyligen hittades en variant av MRSA (multiresistant Staphylococcus aureus) som normalt enbart är kopplad till boskap i Danmark: troligen har patienterna smittats av importerat kött.

Antibiotikaresistens kräver uppskattningsvis 700000 dödsfall årligen.

När uppskattningar från olika länder och världsdelar sammanställs visar det på att problemet är stort, både i västvärlden och globalt. Och med dagens många resor och transporter går ingen säker.

Vanliga människor kan göra skillnad.

Amerikanska konsumentorganisationer rapporterar att företag är mycket medvetna om konsumenters syn på antibiotika i köttuppfödning, och i ökande grad kräver kött som fötts upp utan rutinmässig användning av antibiotika.

Detta är sista chansen.

Om vi skall kunna stoppa, eller i vart fall bromsa utvecklingen, måste vi agera nu. Risken finns att vi nöjer oss med deklarationer men glömmer bort handlingen,Utan riktiga och effektiva åtgärder kommer vi inte att kunna minska hotet, och då kan vi bara slå oss till ro och säga “antibiotika fungerade bra under några decennier, men den tiden är förbi nu”. Är det arvet vi vill lämna till nästa generation?