Skallerormarna har förlorat komponenter i sitt gift som deras förfäder hade. Evolutionen i form av det naturliga urvalet ger möjliga förklaringar.

När forskarna började studera generna bakom skallerormarnas gift hittade de något udda: deras förfäder hade ämnen i sina gifter som helt saknades i moderna skalleromar.

Vi börjar med gifterna. De flesta gifter som t.ex. ormar använder är enzymer, enzymer som med all sannolikhet ursprungligen använts t.ex. i matspjälkningen, men sedan utvecklats till att fungera som gifter. Ett djur vars saliv var lite mer giftigt kunde lite lättare döda sitt byte, och därmed få en konkurrensfördel jämfört med sina artfränder. Det naturliga urvalet gjorde resten. Dagens nordamerikanska skallerormar har gifter som bryter ned kroppsvävnad och förhindrar koagulation, men släktingar för bara några miljoner år sedan hade även komponenter i sitt gift som var nervgifter, något som dagens ormar alltså förlorat.

Det är inte gratis att producera ett gift. Inte bara måste själva giftet produceras, men djuret måste även se till att inte förgifta sig själv, t.ex. genom att producera antikroppar mot giftet. Så om en orms bytesdjur utvecklat motståndskraft mot en komponent i giftet finns det två vägar: antingen utvecklas giftet till att bli ännu potentare (vilket vissa andra ormar gjort), eller så gör sig djuret av med det. Den första vägen kan vara lönsam, men givetvis måste det egna skyddet också uppgraderas i motsvarande grad, vilket medför kostnader i form av energiåtgång och kanske till och med sämre hälsostatus. Om det finns andra komponenter i giftet som räcker för att avliva bytet är den andra vägen den mest effektiva, och det är den vägen som skallerormarna verkar ha tagit.

Den sista gemensamma släktingen till de nu studerade ormarna levde för ca 22 miljoner år sedan och hade alltså ett mycket komplexare och mångfasetterat gift än dagens skallerormar. Exakt vad som hände vet ingen, kanske ändrades miljöförhållandena, och det blev fördelaktigt att göra sig av med en del av komponenterna i giftet. Kanske ändrade miljöförhållanden som ledde till nya byten, eller byten som utvecklade motståndskraft.

När en organism slutar använda en gen finns det även här två vägar att gå: de kan het enkelt sluta tillverka det protein som genen kodar för, eller de kan förlora hela genen. Det förra är det vanligaste, vårt genom är fullt av gamla trasiga oanvända gener, medan den andra vägen är mer ovanlig. Det verkar som om skallerormarna åtminstone delvis har gått den andra vägen.

Giftighet hos djur verkar för övrigt ha utvecklats många gånger, hos många olika typer av djur, inklusive däggdjur och t.o.m. primater. Det intressanta är att det verkar finnas ett begränsat antal olika sätt som ett effektivt gift skall verka, och alla de olika grupperna av giftiga djur har därför på egen hand utvecklat i stort sett samma gifter.