Kiwifågeln har delat sig i flera arter än man tidigare trott, och detta är ett utmärkt exempel på artbildning i evolutionen.

Kiwifågeln är på många sätt emblematisk för New Zealand: den finns bara där. Och nu har studier visat att den är ett fint exempel på hur evolutionen kan förändra en art och skapa nya arter.

Kiwifågel. Källa: By Maungatautari Ecological Island Trust -
http://www.maungatrust.org/news/default.asp, Public Domain,
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2450957

Vi börjar i början: för några millioner år sedan landade en liten fågel på New Zealand. Vad den hittade var en plats utan större hot och gott om mat. Liksom många andra fåglar på öar utan landlevande rovdjur tappade den gradvis flygförmågan: det är fysiologiskt kostsamt att flyga, och om det inte behövs för att undvika rovdjur eller för att hitta mat finns det inget skäl för flygförmågan att bli kvar. Den hittade en nisch som normalt fylls av däggdjur, att rota på och i marken efter insekter. I samband med detta fick den anpassningar som att förlora bröstbenets köl (som fungerar som ett ankare för flygmusklerna hos vanliga fåglar). de fick märg i sitt skelett, något som vi däggdjur har, men bara finns hos ungarna hos normala fåglar. Vingarna är så små att de inte syns under den burriga, hårlika fäderdräkten. Och när de inte behöver kunna flyga kan de lägga ett jättestort ägg (honor kan väga 2,8 kg, men lägga ett ägg på 450 g).

Under en period som sträcker sig från ca en million år till dryg 100 tusen år sedan hände något. Kiwin började dela upp sig i flera arter. Detta kom sig bland annat av att för ca 800 hundra tusen år sedan började New Zealands glaciärer att växa och krympa i relativt rask takt, vilket ledde till att populationer av kiwifåglar isolerades från varandra. En normal fågel kan flyga över eller runt ett sådant hinder, men kiwin blev istället isolerad. Och när en population är isolerad från resten av arten är läget upplagt för artbildning. Alla arter ändrar hela tiden på sig, mutationer uppkommer, genfrekvenser ändrar sig baserat på selektionstrycket, osv. För isolerade populationer finns det inget som talar för att dessa förändringar skall matcha varandra, utan dessa kommer långsamt att driva iväg från varandra. Till slut är de så annorlunda att vi har två arter där vi tidigare bara hade en art.

För kiwin har detta skett ett antal gånger, man trodde förr att det fanns tre arter, men idag finns det //minst// fem, och det verkar ha funnits minst elva. En del av dessa är snarare underarter till varandra, underarter på väg att bli helt isolerade genetiskt, och därmed のlika arter.

Så, kiwin är ett utmärkt exempel på evolutionära processer, kanske bättre är Galapagosfinkarna eller något av de andra exemplen som brukar tas upp i läroböckerna. De har anpassat sig till nya nischer, tappat dyrbara anpassningar som deras förfäder skaffat sig, och genom geografisk isolering, så kallad allopatrisk artbildning, och bildat nya arter (och underarter på väg att bli nya arter).

Läs mer