År 1928 upptäckte Alexander Fleming penicilliet, 1941 började det användas på människor, och i mitten på 1960-talet rapporterades den första resistenta bakterien i en patient. Detta var inget oväntat, man hade redan på 1940-talet visat att man kunde odla fram resistenta bakterier i laboratorium. För att förstå varför måste vi betänka att evolutionen är mycket, mycket finurligare än vi är (den så kallade Orgels andra regel). Många organismer har utvecklat antibiotika eller antibiotika-liknande ämnen, oftast som ett skydd mot konkurrens: på samma sätt som medlemmar i Hells Angels mördar medlemmar i Bandidos för att slippa konkurrens kan en bakterie döda andra bakterier för att bli ensam kvar. Och på samma sätt som bakterier och svampar utvecklat olika former av antibiotika så har bakterier utvecklat förmågan att tåla antibiotika.

Jag har skrivit tidigare om antibiotikaresistens, och det är ett mycket allvarligt problem för sjukvården redan idag, och riskerar att bli en katastrof. Nu har en grupp forskare hittat en ny möjlig antibiotiotika som fått namnet Teixobactin, vilket i sig är mycket, mycket positivt. Men egentligen har de tagit fram något mycket viktigare. Det finns ett talesätt som säger att ”om du ger någon en fisk blir den mätt för idag, men lär du dem att fiska blir de mätta resten av livet”. Vad forskarna har hittat är ett nytt sätt att leta, helt enkelt ett sätt att utnyttja naturens finurlighet för att hitta nya kandidater till antibiotika. Metoden kallas för iChip, och är egentligen ganska enkel. Det är en platta med ett stort antal små hål. Man fyller hålen med jord, späder ut jorden i hålen så mycket att bara en enstaka bakterie eller svampspor finns kvar i varje hål, täcker med agar (ett gelatinliknande ämne som ofta används när man skall odla bakterier), och låter sedan hela plattan ligga i en bägare med samma jord man tagit provet från.

Skälet till att iChip kan fungera när andra metoder inte gör det är att många bakterier är otroligt kinkiga på vilka förhållanden de lever under, och att man helt enkelt inte tidigare kunnat odla dem i laboratoriet. Med iChip kan forskarna testa en massa hittills tämligen okända bakterier, och därmed få tillgång till de ämnen de producerar, till exempel för att döda andra, konkurrerande bakterier.

Vad gör då Teixobactin (den nya möjliga antibiotikan) så speciell? När forskarna först testade den på bakterier blev de besvikna. De testade mycket låga halter av Teixobactin på olika bakterier under flera veckor, men inga av bakterierna utvecklade motståndskraft. Detta tyder ofta på att man helt enkelt hittat ett ämne som är så pass giftigt att man inte kan använda det på en patient (t.ex. klorin är mycket bra på att döda virus, men om man injicerar en rejäl dos klorin i en patient har man bara en död patient). Men när de testade vidare såg de istället att Teixobactin helt enkelt var mycket, mycket bra på att förstöra bakteriers cellväggar, och att hindra dem från att bygga upp cellväggen igen.

Många antibiotika fungerar genom att de attackerar just bakteriernas cellväggar, men Teixobactin verkar fungera på ett sätt som gör det svårt för bakterier att hitta motmedel, alltså att utveckla motståndskraft. Förr eller senare kommer det att finns bakterier som står emot även Teixobactin, men det borde ta flera decennier, och det ger oss tid. Det tog tjugo år för bakterier att utveckla motståndskraft mot penicillin, med lite tur kan det ta 50 år eller mer innan vi hittar bakterier som står emot även Teixobactin.

Vi får inte glömma bort att Teixobactin bara är en möjlig antibiotika (den har testats i möss som infekterats med antibiotikaresistenta bakterier, inte på människa), och att den inte fungerar på alla bakterier. Men det är en lovande kandidat, och då iChip ger oss fiskespöet kan vi anta att det finns flera andra kandidater i liknande miljöer där Teixobactin hittades.