För några år sedan gästbloggade jag på CreativeCommons om det här med att lägga ut sina saker under Open Access. Den korta sammanfattningen av vad jag skrev då är att jag anser det vara en självklarhet att man delar med sig, både av idealistiska skäl och rent egoistiska (både ”bygga en bättre värld” och ”om jag delar med mig nu, kanske någon annan delar med mig när jag behöver det”). Nu finns det ett antal olika varianter av Open Access.

Det här med Open Access är inte bara en fråga om mina små lektionsupplägg och dylikt, men även om vad som händer med forskning. För inte allför länge sedan var det så att en forskare kom fram till något resultat, och publicerade det i en vetenskaplig tidskrift. Om någon ville läsa det var denne tvungen att prenumerera på tidskriften (för ibland tusentals kronor per år), eller skriva ett artigt brev till författaren och be denne att skicka en kopia. För en gymnasieelev som höll på med ett gymnasiearbete/projektarbete eller en lärare som ville kolla upp vad som hänt i ett område inför sin undervisning: inte en chans. Ibland kunde bibliotekarien fixa det, men det kostade pengar, tog tid och var bökigt.

Gradvis började forskarna bli irriterade, de ville — och vill — att deras resultat skulle nå ut. Därmed föddes idéen att publicera sina resultat under vad som kallades Open Access, fri tillgång. På slutet av 1990-talet var jag med på en konferens om att publicera forskning på nätet, helst öppet. På en sidan satt forskarna och vill få ut sina resultat till så många som möjligt, på den andra satt förlagen och tyckte att det där med webben var väl bra, men först måste de lista ut hur de skulle kunna fortsätta att tjäna pengar på att ge ut forskningsresultat. De sade givetgvis inte det senare, de pratade om att de var de (förlagen) som visste hur man gav ut forskning, och att det var mer komplicerat och dyrt än forskarna anade, men det var det de menade. Det har gått sådär sedan dess, en förvånansvärd stor del av forskningen är fritt tillgänglig, men långt ifrån allt.

En stor aktör på områden är PLoS (Public Library of Science), som ger ut ett antal tidskrifter helt öppet. Artiklarna där ligger uppe på webben, alla kan läsa dem och skriva ut dem hur de vill, så länge man anger källa ordentligt. De traditionella förlagen har fått krypa till korset, men det sker ofta under protester och som halvmesyrer (”tillgängligt i viss form efter 6 månader”, etc). PLoS driver på och gav nyligen (tillsammans med några andra) ut en guide till vad som är Open Access, hur de olika modellerna skiljer sig. Läsvärd om man har ett intresse för vad som händer med forskningsresultat.

Och förresten, ”CC-BY-SA” i titeln betyder att det här blogginlägget är licencerat enligt Creative Commons licens med restriktionerna att man måste ange vem som skrivit det (BY) och om man använder den måste man även dela med sig av det man producerar på samma villkor (SA: Share Alike, Dela Lika).