Alla inlägg av Par

Mönsterelever och monsterlärare, eller monsterelever och mönsterlärare?

Jag läste nyligen en blogg-post av Magnus Ehinger på temat lärare är också människor. Vad han skrev — om du inte orkar läsa själv — är att lärare, hur mycket de än försöker inte kan undvika att påverkas av det intrycket en elev ger.

Om en elev är trevlig på lektionerna och satsar i början av en kurs, då ursäktar man ibland ett misslyckat prov i april som en tillfällig svacka

Vad han skriver är att om en elev är trevlig på lektionerna och satsar i början av en kurs, då ursäktar man gärna ett misslyckat prov i april som en tillfällig svacka, medan någon som slappat hela läsåret men spurtar på slutet kanske får sina ansträngningar avfärdade — mer eller mindre omedvetet! — som ”en lyckträff”. Hur ser jag på detta?

Jag är också bara människa, och det innebär att jag inte kan isolera mig till 100% från den helhetsbilden en elev ger. Jag försöker, jag ser det som en del i min profession att sätta rättvisade betyg, men jag är medveten om att jag ibland påverkas av omedvetna förväntningar. Ett sätt jag jobbar med detta är att försöka bedömma alla inlämnade arbeten utan att titta på namnet, att först bedömma arbetet efter kriterier jag satt från början, och att först när jag är klar titta efter vem som hade lämnat in det.

Innebär detta att det är ok att vara otrevlig och oengagerad på lektionstid? Rent formellt sett så borde det det, men om man väljer att vara trevlig och engagerad får man fler fördelar än att lärarna tycker om en (och därmed eventellt ”hellre friar än fäller” när det komemr till betyg).

  • Det blir en bättre stämning i klassrummet. Ett klassrum där elevera visar att de vill lära sig och vill förstå blir helt enkelt trevligare för både eleverna och läraren.
  • Du är dig bättre. Om du väljer — och ja, det är ett val du kan göra — att se ett ämne eller en kurs som intressant och värt att satsa på kommer du att lära dig mer, helt enkelt för att du tänker på vad som lärs ut, och sammanhanget.
  • Du har roligare på lektionerna och i skolan Om du bestämmer dig för att något är tråkigt och ointressant blir det också det. Om du däremot aktivt försöker se det värdefulla i en aktivitet — vare sig det är minecraft, engelsk gramatik, fotboll eller fysik — kommer du att hitta det. Och när du hittat det intressanta i något är det lättare att hålla fast vid det, och i att ha roligt när du sysslar med det.

Vad tycker du?

Du och dina bakterier är unika

Din kropp består av uppskattningsvis 3,7 · 1013 celler. Men den är också hem åt ännu fler bakterier och triljoner av viruspartiklar. Och när du går genom livet delar du med sig av dessa. De sprider sig från din hud när du tar i saker, när du för handen genom håret, osv. Sanningen är att du lämnar spår av dig överallt, och särskillt i ditt hem. Där hittar man samma sorts bakterier på lysknappar som på händerna hos dem som bor där, mattorna matchar folks fötter, osv.

Forskare fick ett antal familjer att under sex veckor varje dag ta prover på de bakterier som fanns i deras hem och på deras kroppar.

En forskare i USA fick ett antal familjer att under sex veckor ta prover på de bakterier som fanns i deras hem och på deras kroppar (händer, fötter, osv). Varje dag. Studien visade att vi alla har vår distinkta aura av bakterier, en aura som vi tar med oss, och sprider i våra hem (och troligtvis arbetsplatser). Spridningen är mestadels åt ena hållet: vi har så gott om bakterier på oss att de slår ut i princip alla andra som fanns där innan. När de tittade på toaletter såg de att det bara tar två timmar för en persons bakterier att ersätta de som fanns där tidigare.

Skälet till detta är att även om våra hem är fulla av bakterier så är de flesta av dem döda eller i vilostadier, medan de som kommer från våra kroppar har med sig vatten, fetter och annat som fungerar som näring och tillåter att de lever och frodas.

Vi och våra bakterier är unika

Ett antal studier verkar visa att varje människa bär på en unik blandning av bakterier, något som i framtiden kan göra det möjligt för till exempel polisen att spåra vem som tagit i ett dörrhandtag, eller till och med vilka, och i vilken ording.

Givetvis delar vi bakterier med dem vi delar våra liv med, par har mer lika bakterier är de som bara delar på en lägenhet, men i försök har man med 100% säkerhet kunnat identifiera en människa med hjälp av dennes ”bakterieprofil”, den unika blandningen av bakterier som den personen bär på.

Vi behöver bakterierna för att träna vårt immunförsvar

Men du skall inte oroa dig över alla dessa bakterier, sanningen är att vi behöver dem. Vårt immunförsvar har utvecklats för en miljö full av bakterier, och endast genom att växa upp med många olika typer av bakterier tränas det till att agera mot infektioner snarare än saker som finns i miljön naturligt (till exempel astma eller allergier).

Ekvationslösning

Många ekvationer kan lösas med en enkel metod, som jag brukar kalla ekvationskompassen. Man har fyra metoder, och allt man behöver göra är att välja vilken av dessa man skall använda för att lösa talet.

  • Är det x + någonting: dra då bort det från båda sidorna
  • Är det x – någonting: lägg då till det på båda sidorna
  • Är det x gånger någonting: dela då båda sidorna med det
  • Är det x delat med någonting: multiplicera då med det på båda sidorna

Ibland blir det knepigare, då måste man använda flera av metoderna i rätt ordning. Men det är inte så svårt, tänk på vilken odning du skall använda räknesätten: först plus och minus, sedan gånger och delat (addition och subtraktion före multiplikation och division). Låt oss ta ett exempel

3×-4=23 Minus, då lägger vi till
3x -4 + 4 = 23 + 4 Plus 4 på båda sidorna om likhetstecknet!
3x=27 Gånger, då delar vi.
3x/3=27/3 Delar med 3 på båda sidorna om likhetstecknet,
eftersom 3/3=1
x=9 Och så var ekvationen löst!

Varför en (omständig) metod?

En del elever tycker att det är omständigt att använda metoden ovan, oxh föredrar andra metoder, ofta genom att pröva olika möjliga svar. Exemplet nedan är en förklaraing till varför det är bättre att använda ”min” metod.

Enkel Lika enkel
3×-4=23 37×-41=23,7
3x -4 + 4 = 23 + 4 37x -41 + 41 = 23,7 + 41
3x=27 37x=(-13,3)
3x/3=27/3 37x/37=(-13,3)/37
x=9 x=(-0,359)

Samma steg i båda exemplen, lika enkelt. Svaret på frågan varför? är alltså För att det blir enklare för dig, och för att du kan lösa alla ekvationer med den rätta metoden

Huggorm och hasselsnok på Åland

Hur ser du skillnad på en huggorm och en hasselsnok?

Bild av Staffan Kyrk
Bild av Piet Spaans

 

Zick-sack ränder på ryggen? Båda har det. Triangulärt huvud? Hasselsnoken kan ändra form på huvudet så att den liknar en huggorms.

Varför liknar den ofarliga hasselsnoken den giftiga huggormen? För att få svaret  på den frågan måste du tänka dig in i rollen som rovdjur som gärna äter ormar. En snok är ett bra byte, den är ofarlig, medan en huggorm är mer riskabel: lyckas den bita dig finns risken att du dör. Resultatet blir att rovdjuren lär sig att låta huggormarna vara ifred.

Men mitt bland de giftiga huggormarna gömer sig hasselsnoken. Den är inte giftig, men ser ut som den giftiga huggormen. Detta kallas för batesisk mimik, när ett djur försöker bli misstaget för en annan, farlig art. Det kan ta sig många olika former i naturen, från flugor som ser ut som getingar  till bläckfiskar som låtsas vara en giftig havsorm. Men det finns två potentiella problem för en art som  använder sig av batesiskt mimik.

Det första problemet är att rovdjuren ofta blir bättre och bättre på att se skillnaden (vilket är vad som driver djuret till att bli mer och mer likt djuret det efterliknar). Det andra är svårare att överkomma. Om det dolda djuret inte är i minoritet kommer rovdjuren inte att lära sig att undvika det. Det är det senare som håller på att hända på Åland.

Dels så har människor en tendens att döda huggormar, och då slinker många hasselsnokar som bara är farliga för nöss och sork med. Dels så håller hugormarna på att minska på Åland, och nu är hasselsnokarna den vanligare arten.  För att rädda hasselsnoken — som är utrotningshotat — måste man även rädda huggormen.  Man måste alltså skydda båda arterna, och hjälpa båda att klara sig bättre för att kunna skydda den ena.

 

Smakliga gener

Hade din biologibok en bild med en ”karta” över var på tungan man kan känna olika smaker? Glöm i så fall bort den, för så fungerar det inte: man kan känna alla smaker på hela tungan, en del människor har lite mer av olika receptorer (känselceller för molekyler) på olika delar, men det är allt.

Men den här gången skall jag inte skriva om det, utan om generna bakom smaksinnet. Vi börjar med den genetiska bakgrunden. De flesta ryggradsdjur har tre gener för smaksinnet: T1R1, T1R2 och T1R3. Var och en av dessa kodar för ett protein med samma namn. På tungan kombinerar dessa sig i par och bildar receptorer. T1R2 och T1R3 bildar tllsamans receptorn för sött, medan T1R1 och T1R3 bildar ett par som kan känna av aminosyror, proteinernas byggstenar. Det är för övrigt den receptorn som känner smaken umami. Det finns andra receptorer för bittra, sura och salta smaker, även om man förr trodde att det mest bara var koncentrationen av olika joer som vi kände av för de två sistnämnda.

Nu kommer vi till det intressanta och nya. Kan alla ryggradsdjur känna alla smaker? Nej, till exempel pandan har ingen T1R1-gen, den kan alltså inte känna av umami. Kanske inte det mest nödvändiga om allt man äter är bambu… Katter, sjölejon och delfiner har en trasig gen för T1R2, och kan därför inte känna söta smaker (det är därför som en hund gärna äter choklad — som är giftigt för hundar — medan katter ytterst sällan gör det). Många fåglar saknar också gene för T1R2, och kan därför inte känna söta smaker. Men kolibrier är ett intressant undantag. De saknar också en fungerande T1R2-gen, men är mycket intresserade av sött: de äter nektar från blommor, och föredrar de blommor som har den sötaste nektaren. Så hur löser de det problemet?

Det har visat sig att de har mutationer i sina gener för T1R3 (bara 19 stycken ändrade aminosyror!) som gör att det komplexet även kan känna av söta smaker (både en del sockerarter och en del konstgjorda sötningsmedel). Läs mer i en artikel i National Geographic.

Homosexualitet bland djur

Ibland får jag frågan om det finns homosexualitet bland djur. Svaret är ett klart ja. Eller i alla fall så finns det gott om exempel på samkönade par bland ett stor antal olika djurarter. Till exempel har det visat sig att bland albatrosserna på Oahu är över 30% av alla par två honor.

två albatrosshonor
Bildkälla

Fram till ganska nyligen antog forskarna att alla par bestod av en hona och en hane, men numera har man insett att så är det inte. Det finns fortaande en del kontrovers kring ämnet: när forskarna först rapporterade förekomsten av samkönade par bland albatrosser gjorde sig delar av den amerikanska pressen lustiga över det, eller var upprörda över att forskarna uppenbarligen lade sig i debatten om t.ex. samkönade äktenskap (vilket de inte gjorde, de bara rapporterade vad de faktiskt såg bland djur).

En stor fråga är hur dessa beteenden har uppstått, och om de ger någon fördel i det naturliga urvalet. Vid första anblicken kan man tycka att då ett samkönat förhållande inte i sig själv kan ge upphov till avkomma borde det sorteras bort av det naturliga urvalet. Men under det senaste årtiondet har man insett att det på olika sätt kan ge evolutionära fördelar, på olika sätt för olika arter. Det verkar alltså som om det inte finns ett svar på frågan. Och av det skälet bör man nog vara ganska försiktig med att anta att det fungerar på samma sätt bland människor som bland djur.

Kroniska prokrastinering, en ny diagnos?

Är du sjuk? Lider du av någon åkomma? Bör du ha en diagnos? Frågan är inte bara ett skämt: många har problem som leder till att de inte, på ett eller annat sätt, klarar av vardagen på samma vis som de som är ”som alla andra”. Men hur stor andel av befolkningen rör det sig om? Får för många människor diagnoser på alltför vaga grunder? Leder överdiagosering till att de som verkligen behöver hjälp får mindre stöd än de borde?

Som ett exempel på vaga diagnoser hittade en grupp forskare på den nya åkomman ”kroniskt prokrastieringssyndrom”. På några minuter slängde de ihop vaga och allmänt hållna diagnoskriterier och höftade till att kanske en fjärdedel av befolkningen lider av det. Givetvis var det ett skämt, en satir, men om man läser kvällstidningarana (eller bara deras löpsedlar) ser man hur nära verkligheten den kommer.

För att ta ett exempel, vi vet att människor kan ha olika kroppslängd, och att en del kan vara så pass korta att det ställer till med problem. I Sverige har män genomsnittslängden 181,5 cm. Skall man erbjuda alla som verkar riskera att bli kortare än 180 cm hormonbehandling? Skall de som är kortare få rätt till anpassade hem och fordon? Uppenbarligen vore detta orimligt. Men var sätter man gränsen? Visst kan någon som är 175 cm känna att han är lite kortare än de flesta, och att det vore bättre om han vore längre, men är det onormalt att vara 175 cm lång? Skall de begränsade resurser som finns läggas på att män något kortare än meddellängden får stöd, behandling och hjälp?

Sjukvården har begränsade resurser att ta hand om människor, det kommer alltid att finnas de som skulle kunna få mer stöd, som borde få mer hjälp. Hur skall man reservera insatserna till de som verkligen behöver dem? I ett större perspektiv kan man ställa frågan om vad som är normalt, kontra vad som inte är det, och vilka åtgärder som skall ges till de som inte matchar ”normalmallen”. Det är kanske den viktiga frågan: hur skall man undvika att sjukförklara alla som inte är precis som alla andra?

Hur många celler finns det i din kropp?

En fråga har ett visst kuriosavärde men även en viss praktisk nytta. I en del läroböcker har siffran angets till ca 1014 stycken, tittar man i olika böcker hittar man siffror mellan 1012 och 1016. Men hur pålitliga är de här siffrorna? Spannet mellan 1012 och 1016 är onekligen ganska stort… Nu har en forskargrupp försökt reda ut det (PDF gratis här). De har sammanställt data för olika organ och försökt få fram ett påligtligt svar.

En genomsnittlig mänsklig cell har en massa på ca 1 ng, vilket för en 70 kg människa skulle ge ett antal om 70 biljoner (70×1012) celler. Och man har då inte räknat med de många biljoner virus som finns i kroppen (och möjligen är viktiga för att hålla nere de kanske 100 biljoner bakterierna i t.ex.våra tarmar (och de senare är troligen extremt viktiga för oss och påverkas drastiskt när vi äter antibiotika).

Och vad är svaret? Enligt rapporten finns det ca 3,72×1013 celler i en människokropp (men de påpekar att detta fortfarande är en uppskattning).

Vad är nyttan?

I de sjukdommar där antalet celler i ett organ (eller av en viss typ) ändras är det viktigt att förstå hur antalet celler styrs. Likaså ändras antalet av vissa celltyper i samband med diabetes och när det gäller trisomi 21 där det finns för få celler i hjärtat, hjärnan, skelettmusklerna och levern, och där deras större volym inte räcker till för att kompensera detta.